Jag har byggt en mur omkring mig som måste rasa. Jag har hela tiden trott att mina problem främst beror på de faktiska övergrepp jag varit utsatt för. Jag har varit så övertygad att jag inte sett det andra. Hur jag blev påverkad av det dagliga livet. Av att inte få kärlek och omtanke. Att jag inte fick uppmärksamhet eller tid. Hur jag blivit påverkad av att känna mig ivägen och jobbig. Hur det har gjort att jag fortarande inte vågar ta min berättigade plats eller vara till besvär. Hur jag än idag kan bli ledsen när jag känner mig bortprioriterad eller att jag är överkänslig över att inte bli vald. Att jag hela tiden behöver bekräftelse på att jag duger och om jag inte får det så känner jag mig dålig. Värdelös. Tror att människor inte tycker om mig eller uppskattar det jag gör. Jag vet inte hur kärlek tas emot, inte heller hur kärlek ska ges. Jag lärde mig inte det utan det jag lärde mig var hur jag skulle bygga en mur för att inte släppa in eller ut några känslor. Jag förstår inte hur min omgivning står ut med mig. Jag kan aldrig förstå att människor kan vilja vara med mig. Att de skulle kunna tycka om mig. När det är fler än en människa inblandad tror jag alltid absolut att de tycker bättre om varandra än mig och de helst skulle bli av med mig.
Känslan av att alltid vara i vägen, till besvär, att göra fel är väldigt stressande coh skapar en ständig vardaglig ångest av att vara fel. Jag måste arbeta med mitt motstånd mot känslor och närhet. Jag tyckte att jag förra året jobbade men jag vet inte om jag verkligen gav allt. Nu ska jag jobba ännu hårdare med att bryta ner muren. Och satsa på återhämtning efter all stress.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar