Jag har en kvinnlig bekant som jag står politiskt teoretiskt ganska nära, vilket varit skönt eftersom vi inte finns i överflöd. Redan från allra första gångerna vi träffades så har jag känt mig nedtryckt och underlägsen. Våra möten var-när-hur har alltid skett på hennes villkor. Vad vi har pratat om och hur det har pratats har hon bestämt. Vi kan ses två timmar och även fast det har hänt mig något stort som jag skulle berättat för vilken ytlig bekant som helst inom 2 min har jag inte haft möjlighet att dela med mig. När jag har pratat är det för att hon velat höra, inte för att jag velat berätta. Hade hon varit man skulle jag aldrig gått med på det. Jag skulle tycka att han var en självupptagen mansgris. Nu har jag knappt sett. Jag skulle förstått och sett de härskartekniker hon utsatt mig för. Jag har ju protesterat men med hjälp av hennes bortförklaringar har jag alltid ursäktat henne på den ena eller det andra sättet.
Nu är det slut och det känns så skönt att jag nu kan säga öppet vad jag känner om henne och vår relation. Nu får och vågar jag tänka vad jag kännt mig utsatt för utan att känna skuld att jag inte förändrar. Hennes och mina politik är väldigt nära teoretiskt, men praktiskt är det milsvidd mellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar