Inskränkthet och självömkan

Nu har jag tänkt så mycket på det här att jag måste få det ur mig. Jag vill inte att mitt barn ska behöva växa upp nära min mamma. Så är det, nu har jag fått det sagt. Min mamma som accepterar men inte kan stå för att jag lever med en kvinna. Som berättar för mig att barn tycker det är skillnad på biologiska föräldrar och medföräldrar. Jag tror säkert att det kan vara så för en del barn, om föräldrarna och vuxna ger såna signaler. Om de vuxna visar att de tycker att det är skillnad. Min mamma tycker att det är skillnad, det ska vårt barn slippa möta.

Min mamma tycker synd om sig själv. Jag måste ju förstå hur jobbigt det är för föräldrarna till homosexuella barn. Jag ska ha förståelse. Hur jobbigt hon tycker att det är. Att det hon säger sårar har hon ingen förståelse för. Hon tycker att homosexuella inte behöver skylta med sin läggning om de är rädda. Hon tycker helt enkelt att jag ska låta bli att hålla Jenny i handen i vissa sammanhang. Av respekt. När jag frågar om heterosexuella ska göra likadant så förstår hon inte. Heterosexuella behöver inte visa hänsyn.

Jag ska förstå alla stackars inskränkta människor som tycker homosexualitet är konstigt eller äckligt. Jag ska ha förståelse. Jag ska ge dom ursäkter. Att jag kan tycka det är jobbigt att bli annorlunda behandlad eller att jag inte har samma rättigheter är inget någon annan behöver ha förståelse för. När jag berättar att jag ibland är rädd för att bli misshandlad använder hon det som ett argument för att hon ska slippa berätta för andra, hon kan ju också bli nedslagen, mobbad, utfrusen.

Jag möter även en del homosexuella som har alldeles för stor förståelse för homofobi, de kallar det inte homofobi utan okunskap och inskränkthet. Jag har haft stor förståelse för min mamma, att det tar ett tag att vänja sig. Jag frågar henne varför hon inte berättar om Jenny när någon frågar om mig när hon berättar om Daniel om någon frågar om Malin. Tydligen ska hon göra det när vi gift oss. Men det är alltid sen. När ditten eller datten har hänt. Jag har slutat att ha förståelse. Jag har fått nog.

I min mammas värld ska jag ha förståelse och det är henne det är synd om. Jag spyr över det.