Tillräcklig

Senaste veckan har varit som mitt liv i en liten ask. Allt komprimerat. Det jag känner och det jag är. Jag ska inte vara ivägen, inte vara till besvär. Men jag ska vara till lags, närvarande, trevlig och hjälpsam. Ska inte ta egna beslut men ändå kunna ta inititiv.

Har under veckan fått hör hur vi kommer att vara ivägen och till besvär. Att jag inte ska ta plats. Den känslan har jag ingjutits i mig och jag insåg att det är den känslan jag har med mig sen jag var barn. Att jag är ivägen och till besvär. Jag har förstått det, det blev så självklart. Min brist på självkänsla är ju så självklar och jag har insett det nu. Jag känner mig alltid till besvär, att jag inte får vara ivägen, inte sticka ut, vara diskret och nu ställdes allt till sin spets.

Det är svårt, känns omöjligt att göra dom där sakerna som är så självklara för det stora flertalet. När jag ska köra bil, hålla en föreläsning, massera, föra i dans. Helt enkelt alltid när jag ska vara aktör, när jag ska styra stegen och hålla reda på vägen. Jag vet precis hur jag vill att det ska vara men för att göra måste jag sticka ut, måste jag synas. Att stå på scen tyckte jag kändes ganska ok. Om det fanns en regissör och ett manus. Då var jag inte aktör utan passiv. Följde order. Men när jag ska stå för mitt eget, föra en dans som inte är förutbestämd, massera utan mall kommer ångesten.

För mig är jag inte självklar. Jag kan inte bara tycka, tänka, säga, ta för mig.

Jag blir nervös när Pixie är ute över att han ska vara till besvär. Att jag ska vara till besvär och behöva stå till svars. Jag undrar om jag kommer över det när vi får barn eller om det blir likadant då. Kommer jag kunna stå upp för mitt barn. Jag kan stå upp för andra men barnet är en del av mig. Jag är rädd.