Sista veckan

Sista veckans yoga har varit väldigt varierat. Det har det egentligen alltid varit. Jag har haft feber, mensont, ätit för mycket, varit stressad, trött. Oftast fungerar det inte alls med yogan. Nästsista passet (igår) gick däremot alldeles utmärkt. Jag låg under andra setet på två asanas men i övrigt var jag energifull. Dagens pass som var det sista på Crazy six weeks var jag kanske inte helt i mitt esse men det kändes ändå ok. Sista passet var med favoritinstruktören Oriana, skönt att jag kunde passa in det så. För att få ett positivt minne.

Jag har haft mycket ångest sista veckan. Jag får ångest av att det är trångt i omklädningsrummet och studion innan och efter passet. Vilket gör att jag blir stressad. Ibland har jag försökt springa ut snabbt för att slippa trängsel. Det gör mig stressad. Ibland ligger jag kvar länge men ändå är det trångt i omklädningsrummet. Antingen av de som yogade med mig eller av nästa grupp. Har stressat på jobbet och efter jobbet för att hinna med yogan. Det är skönt att det är slut för när det är på det här viset är det bättre att hoppa över några dagar.

Har tänkt mycket på vad en del instruktörer säger när en elev har ont eller av någon anledning inte kan göra en övning. Många säger att det kommer att gå till slut, att det är en fråga om vilja eller teknik. Ofta har dom säkert rätt men människor är anatomiskt individuella, det finns medfödda avvikelser, sjukdomar, skador som gör att en del människor inte kan göra vissa övningar. Jag tycker inte det är korrekt att få människor att tro att de inte är bra nog eller gör fel. Eller riskera att de skadar sig mer. Jag har ont i mina knän. Jag är inte skadad, möjligen försliten. Yogainstruktörerna säger att så länge man inte har någon skada ska man kunna göra alla asanas. Men ibland i Garurasana och i ibland i vissa andra övningar känner jag av knäna för mycket. Jag har tillräckligt mycket anatomiska kunskaper och kroppskännedom för att veta att det inte är bra att ta i mer. Men samtidigt säger instruktörerna att det inte är någon fara. Jag upplever det inte som att de litar på att eleverna känner sina kroppar. Och när jag inte tar i fullt ut för att skydda knäna så känner jag dåligt samvete för att jag inte gör mitt bästa. Även om det är mitt bästa utifrån dagens förutsättningar.

Det hela gör mig också mer kluven till andra saker dessa instruktörer säger. Hur mycket kunskap ligger bakom deras svar och påståenden? Jag tycker det är synd att mitt förtroende ska minskas på grund av något sådant. Jag tycker det är oseriöst och oärligt att göra utlåtanden om något man inte har full koll på, hur ska vi då kunna veta vad de tror och vad de vet. En del saker handlar om filosofi. Det är en annan sak. Men om det handlar om hur kroppen reagerar så måste det finnas ordentlig kunskap bakom.