Jag lever i ett gränsland, ett dimland. Jag är inte helt vaken eller närvarande. Halva jag befinner sig i dödsriket. Jag försöker tänka positivt men finns ingen riktigt livslust. Ingen riktigt dödslust. Jag vet inte riktigt vem jag är, jag vet inte vad jag vill. Jag vet att jag vill bli rättvist behandlad, inte behöva ta ansvar för andras handlingar, få en förståelse och ett erkännande. Inte få skuld för att jag anpassar mig beteende och gör som de vill att jag ska göra. Inte för att jag tycker att det är rätt utan för att jag anpassar mig till er. Hur ska jag kunna visa medkänsla, kärlek eller annat när känslor aldrig varit tillåtna utan blivit bestraffade?
Nu blir jag bestraffad för att jag inte gör rätt, för att jag har lärt mig att inte visa känslor och inte vet något annat. Jag har kämpat med att kunna spela känslor och inte uppfattas som en psykopat men jag kan inte göra det i erat sällskap. Det är för betingat. Det var du som lärde mig att hålla inne på känslorna och du som nu straffar mig för att jag inte känner dom känslor du vill att jag ska ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar